Saknar...
Snart har det gått ett år...helt sanslöst hur fort det faktiskt har gått. Tisdag 20 maj, värsta dagen nånsin. Saknar honom så enormt mycket, ibland känns det som han snart kommer hem igen, men jag inser ganska snabbt att så inte är fallet.
Och för att tycka lite synd om mig själv mitt i alltihop så suger det verkligen att vara ensambarn. Att kunna dela saker, låtsasbråka och vara sådär som man bara kan vara med sina syskon. Martin och jag hade fått en riktigt bra kontakt sista tiden, gått från syskonbråk till att faktiskt vara riktiga vänner och prata om allt. Jag saknar det.
Jag saknar att kunna berätta om saker jag gjort eller upplevt och som han sedan också ville göra. Jag vill tro att han faktiskt såg upp till mig ibland...
Är ledsen för att våra planer aldrig kommer bli genomförda och att jag alltid kommer att vara ensam. När man har en bror är man aldrig ensam, man har alltid varandra. Vare sig det är på ett släktkalas eller en semester eller närsom i livet. Nu är det mamma och pappa. Och så jag...vem fan ska jag va med?
Till hösten skulle han ha börjat plugga här i Växjö, han hälsade på här ett par gånger, ja det är exakt ett år sedan han var här sist...vi hade en kanonhelg. Det var näst sista gången jag såg honom....Han älskade campus och var jättepepp på att flytta hit efter Australien och lumpen och allt sånt. Nu blir det inte så...kanske det hade ändrats ändå, men så såg planen ut iaf.
Och för att tycka lite synd om mig själv mitt i alltihop så suger det verkligen att vara ensambarn. Att kunna dela saker, låtsasbråka och vara sådär som man bara kan vara med sina syskon. Martin och jag hade fått en riktigt bra kontakt sista tiden, gått från syskonbråk till att faktiskt vara riktiga vänner och prata om allt. Jag saknar det.
Jag saknar att kunna berätta om saker jag gjort eller upplevt och som han sedan också ville göra. Jag vill tro att han faktiskt såg upp till mig ibland...
Är ledsen för att våra planer aldrig kommer bli genomförda och att jag alltid kommer att vara ensam. När man har en bror är man aldrig ensam, man har alltid varandra. Vare sig det är på ett släktkalas eller en semester eller närsom i livet. Nu är det mamma och pappa. Och så jag...vem fan ska jag va med?
Till hösten skulle han ha börjat plugga här i Växjö, han hälsade på här ett par gånger, ja det är exakt ett år sedan han var här sist...vi hade en kanonhelg. Det var näst sista gången jag såg honom....Han älskade campus och var jättepepp på att flytta hit efter Australien och lumpen och allt sånt. Nu blir det inte så...kanske det hade ändrats ändå, men så såg planen ut iaf.
Kommentarer
Trackback
